Moraltant
Verkar vara olika det där med papprena och papperna. På vissa ställen stavas det papperna och på vissa ställen papprena. Så, då har vi rett ut det. Viktiga grejer.
Var på inskrivningen. Allt var bra. Alla värden låg där de ska. OCH, det viktigaste av allt, jag har inte gått upp nåt. Vägde mig imorse på våran våg o där hade jag inte gått upp nåt, så det jag vägde hos barnmorskan måste helt enkelt vara det jag har vägt hela tiden, att vågarna visa olika bara. Vilket för övrigt bara var en skillnad på 7 hekto. Bra. =) Vill köpa en ny våg, digital, så man vet att den visar rätt. Våran gamla skrutt hoppar ibland så man måste ställa om den på noll. Drygt. Inte för att det egentligen spelar någon roll vad jag kommer väga nu, men en våg är ju alltid bra att ha. Så att man inte skenar iväg allt för mycket. Eller nåt.
Hade lite lågt blodtryck, men det var tydligen bara bra för blodtrycket brukar höjas allt eftersom graviditetens gång så det var bättre att starta på lägre. Dåså. Hatar blodprov. Och om inget var fel med mig så är det det enda jag skulle behöva göra under graviditeten. Så sa hon. Man måste hålla det man lovar. ;) Det roliga med blodtrycket är att sist jag skulle få p-piller så hade jag lite för högt blodtryck, så jag va på vippen att tvingas äta minipiller istället. Men sen gjorde jag en effort och slutade röka och började träna, då sänktes det direkt. Så att mitt ligger lite under nu måste ju bero på att jag inte röker alls nuförtiden. Mycket bra.
Sedan träffade jag Erika och vi gick och luncha på pastahuset. Sen blev det latte med morotskaka på det där nya caféet där pressbyrånn låg. Ingen aning om vad det heter. Nu pratade vi lite mer om det här med mamma-ledighets-biten och visst, jag kanske missuppfattade henne lite, men fan inte mycket. Haha.
Nej men det är intressant att prata om det här, vad olika människor har för olika uppfattningar. T ex så pratade vi om det här med att våga lämna bort barnet. Jag är helt för att "lämna bort" barnet då och då, för att mamma och pappa ska få egentid tillsammans. Eller bara få sova ett par timmar. Jag tror det är viktigt både för barnet och för föräldrarna. Inte så konstigt att det är så vanligt att folk separerar under det första året som föräldrar. Man hör folk runtomkring en som säger "har jag väl gett mig in i det så får jag bannemej ta hand om barnet också". Men det är ju inte det det handlar om. Det är klart att man själv 99,9% av tiden tar hand om barnet själv. Men om man har turen att ha t ex föräldrar eller svärföräldrar som _vill_ hjälpa till, varför då inte ta den hjälpen? För det är faktiskt så att mår föräldrarna bra, så mår barnet bra. Och att "våga" låta barnet sova borta är bara bra för barnet enligt mig. Nu är det inte så att jag pratar om termen ofta. Men ibland. Nångång då och då. Och hur som helst så är mitt slutmål att vårt barn ska tycka om sina mor och farföräldrar så jäkla mycket att vilja åka dit under hela uppväxten. Jag tänker på min relation med farmor när jag tänker på sånt här. Hon som betydde så sjukt mycket för mig och fortfarande gör, fastän hon är död. Så vill jag att mitt barn ska känna inför mormor/morfar och farmor/farfar.
Sen kan man ju inte alltid förvänta sig att de kan ha barnet just när en själv vill, det är inte det det handlar om.
Men i det stora hela, våga be om hjälp. Sitt inte i det tysta och må dåligt. Det mår varken du eller barnet bra av.
Anyway, det jag skulle komma fram till är att jag och Erika tänker lika om såna saker. Om mammans/pappans roll i hemmet osv. Vilket egentligen inte handlar om några roller, förutom att båda är föräldrar. På samma villkor.
Oj, vad det blev moraltant över det hela. Men ni fattar.
Ultraljud den 28:e februari. Nu vet vi ju redan att det är EN därinne, men då kommer man ju kunna se mycket mer av barnet. Och kanske t o m könet. Jajustja. Hon sa att om man vill veta könet och de kan se, så ska man fråga själv, att de säger inget om man inte ber om det. O så sa jag det att "ja men det är väl ändå aldrig 100%?"
Då pausade hon och sa "Visst har det hänt att det kommit ut det andra könet. Men om man ser könet, så ser man, om de inte vet så kommer de inte att gissa"
Så då sa jag "Okej, så med andra ord är det typ 100% när de säger ett kön?"
Ja, sa hon. Good to know. För alla pratar om 80-90% hit och dit. Men ja, då är det väl inte så då. Kanske mer 99,9%, eftersom det _har_ hänt att det kommit ut det andra könet. Men å andra sidan, var har det hänt och hur ofta?
Jag hoppas de ser, skulle vara kul att veta. Bara för att jag är nyfiken. =) Blir lika glad vad det än blir. Som jag läste i gravid-tidningen jag fick av mamma igår "det är inte könet man älskar, det är människan".
Var på inskrivningen. Allt var bra. Alla värden låg där de ska. OCH, det viktigaste av allt, jag har inte gått upp nåt. Vägde mig imorse på våran våg o där hade jag inte gått upp nåt, så det jag vägde hos barnmorskan måste helt enkelt vara det jag har vägt hela tiden, att vågarna visa olika bara. Vilket för övrigt bara var en skillnad på 7 hekto. Bra. =) Vill köpa en ny våg, digital, så man vet att den visar rätt. Våran gamla skrutt hoppar ibland så man måste ställa om den på noll. Drygt. Inte för att det egentligen spelar någon roll vad jag kommer väga nu, men en våg är ju alltid bra att ha. Så att man inte skenar iväg allt för mycket. Eller nåt.
Hade lite lågt blodtryck, men det var tydligen bara bra för blodtrycket brukar höjas allt eftersom graviditetens gång så det var bättre att starta på lägre. Dåså. Hatar blodprov. Och om inget var fel med mig så är det det enda jag skulle behöva göra under graviditeten. Så sa hon. Man måste hålla det man lovar. ;) Det roliga med blodtrycket är att sist jag skulle få p-piller så hade jag lite för högt blodtryck, så jag va på vippen att tvingas äta minipiller istället. Men sen gjorde jag en effort och slutade röka och började träna, då sänktes det direkt. Så att mitt ligger lite under nu måste ju bero på att jag inte röker alls nuförtiden. Mycket bra.
Sedan träffade jag Erika och vi gick och luncha på pastahuset. Sen blev det latte med morotskaka på det där nya caféet där pressbyrånn låg. Ingen aning om vad det heter. Nu pratade vi lite mer om det här med mamma-ledighets-biten och visst, jag kanske missuppfattade henne lite, men fan inte mycket. Haha.
Nej men det är intressant att prata om det här, vad olika människor har för olika uppfattningar. T ex så pratade vi om det här med att våga lämna bort barnet. Jag är helt för att "lämna bort" barnet då och då, för att mamma och pappa ska få egentid tillsammans. Eller bara få sova ett par timmar. Jag tror det är viktigt både för barnet och för föräldrarna. Inte så konstigt att det är så vanligt att folk separerar under det första året som föräldrar. Man hör folk runtomkring en som säger "har jag väl gett mig in i det så får jag bannemej ta hand om barnet också". Men det är ju inte det det handlar om. Det är klart att man själv 99,9% av tiden tar hand om barnet själv. Men om man har turen att ha t ex föräldrar eller svärföräldrar som _vill_ hjälpa till, varför då inte ta den hjälpen? För det är faktiskt så att mår föräldrarna bra, så mår barnet bra. Och att "våga" låta barnet sova borta är bara bra för barnet enligt mig. Nu är det inte så att jag pratar om termen ofta. Men ibland. Nångång då och då. Och hur som helst så är mitt slutmål att vårt barn ska tycka om sina mor och farföräldrar så jäkla mycket att vilja åka dit under hela uppväxten. Jag tänker på min relation med farmor när jag tänker på sånt här. Hon som betydde så sjukt mycket för mig och fortfarande gör, fastän hon är död. Så vill jag att mitt barn ska känna inför mormor/morfar och farmor/farfar.
Sen kan man ju inte alltid förvänta sig att de kan ha barnet just när en själv vill, det är inte det det handlar om.
Men i det stora hela, våga be om hjälp. Sitt inte i det tysta och må dåligt. Det mår varken du eller barnet bra av.
Anyway, det jag skulle komma fram till är att jag och Erika tänker lika om såna saker. Om mammans/pappans roll i hemmet osv. Vilket egentligen inte handlar om några roller, förutom att båda är föräldrar. På samma villkor.
Oj, vad det blev moraltant över det hela. Men ni fattar.
Ultraljud den 28:e februari. Nu vet vi ju redan att det är EN därinne, men då kommer man ju kunna se mycket mer av barnet. Och kanske t o m könet. Jajustja. Hon sa att om man vill veta könet och de kan se, så ska man fråga själv, att de säger inget om man inte ber om det. O så sa jag det att "ja men det är väl ändå aldrig 100%?"
Då pausade hon och sa "Visst har det hänt att det kommit ut det andra könet. Men om man ser könet, så ser man, om de inte vet så kommer de inte att gissa"
Så då sa jag "Okej, så med andra ord är det typ 100% när de säger ett kön?"
Ja, sa hon. Good to know. För alla pratar om 80-90% hit och dit. Men ja, då är det väl inte så då. Kanske mer 99,9%, eftersom det _har_ hänt att det kommit ut det andra könet. Men å andra sidan, var har det hänt och hur ofta?
Jag hoppas de ser, skulle vara kul att veta. Bara för att jag är nyfiken. =) Blir lika glad vad det än blir. Som jag läste i gravid-tidningen jag fick av mamma igår "det är inte könet man älskar, det är människan".
Kommentarer
Postat av: Pethra
Fint sagt, det där sista om könet. :) Det är ju helt sant, att det är människan man älskar. För övrigt håller jag med dig om att be om hjälp å det där. Och förresten så behövde du aldrig prove me wrong, hate to say I told you soooo! ;)
Postat av: Mamma
Ha jag kommer att bli världens bästa mormor, han kommer alltid vilja åka hit till sitt lilla gula hus,Lillebo.
Postat av: donny
Om du tar tillbaka att jag liknar mamma och istället liknar typ, Hulken så lovar jag att jag inte kommer lura in er unge att börja dricka sprit innan den fyllt 18. It's your call.
Trackback
