Marie

Jag är hemma sjuk från jobbet, idag och igår. Vet inte om jag ska vara hemma imorrn med. Vore nog lika bra. Tog febern nyss och jag har fortf. feber. Inte mycket idag, men det är feber. Och halsen gör så ooont. =/
Men fredagar är ju rörigt på jobbet, oftast jobbar alla så det är inte så bra när nån är sjuk då.
Vi får se under dagen hur jag känner mig.
Blir sådär extra nojig nu när jag är gravid. Det är redan tungt med mitt jobb och inte särskilt bra för kroppen, men blir det extra tungt och sämre för syre o sånt att komma till bebisen, när man är sjuk och skulle jobba?
Kanske inte är nån fara, jag vet inte.. Men jag tänker iaf för oss båda två just nu.

Vi kanske har enats om ett skötbord också minsann. Eller.. jag frågade om vi skulle köpa det vi kollat på o han sa "jag vet inte". Vadå vet inte, sa jag. "Ja fast jag vet ju hur det blir, det blir ju det vi köper" Haha.. Eeeh? Jag gillar faktiskt det! På Barnens Hus tror jag det var. Jättefint trä-skötbord med ett inristat hjärta längst fram.
Men ja, då vet vi hur det blir då. ;)

Snart är det påsk också. Härligt. Påskmat! Och så ska vi fira mamma då. Då är ju frågan, vad vill mamsen ha? Det kan du ju fundera på.
Är ledig påskafton. Det är min lediga lördag, men tydligen så hade inte det spelat någon roll. Vi lottade på nyår vilka som fick vara lediga då och de som var lediga då får jobba nu på påsk. Orättvist, kan tyckas. Man borde nog ha fått veta det redan då, för då tror jag att några st hade avstått från att lotta. När man har barn så är ju påsk så mycket viktigare än nyårsafton. När är det pingst? För då skulle vi som är lediga i påsk, jobba.

Läste igår en tråd på familjeliv om folk som varit på ultraljud och bm sagt ett kön men det visat sig vara det andra. Nu tror jag inte att det gäller oss, för hon visade ju t o m snoppen. Men det måste vara lite krångligt, för till en tjej så hade de sagt att det med 98% chans var en pojke och ändå var det en flicka. Man ställer ju in sig så mycket på det könet de säger. Och en hade varit på ultraljud så sent som i v.37, när man absolut bör se, och ändå sett fel kön.
Fick se ett klipp igår som en hade från ett köns-ultraljud. Hon tyckte att det var klockrent var det var, så utan att hon sa innan så kollade jag o K på det. Flicka, sa jag. Pojke, sa Kristian. Och när vi sen frågade så var det en flicka. "Det var ju så jag såg på vårat ul att det är en pojke!" säger Kristian. What? Men fortfarande, barnmorskan sa ju pojke. Om det hade varit bara Kristians utsago så hade man kunnat tveka, men nu gör jag inte det. Nej det ligger nog en liten Simon eller Milton därinne.. ;)

Hade en diskussion med en kompis igår om färger på barn. Jag kommer inte att klä vår son i helrosa kläder, men om det är några detaljer i rosa, det struntar jag i. Men då menade hon på att det är så mobbing skapas på t ex dagis. Att då får pojkarna intrycket ifrån hemmet att det är fel med rosa på pojkar och när då en pojke kommer till dagis i rosa, så kommer de mobba honom. För det första tror jag att mobbing ligger på en helt annan nivå än färger. För att mobba måste man först ha dålig självkänsla, så att man känner att man mår bättre av att trycka ned andra. För mig, handlar allt om värderingar från hemma, grunder som går mycket längre än enstaka färgval. Det är ju absolut inte så att vi nånsin kommer sitta och säga till vår son att rosa är fel på pojkar och när jag väl inte klär honom i rosa så är han ju så pass liten att han själv inte kan välja kläder, och inte kommer komma ihåg vad för kläder han hade på sig. Men när han kan välja kläder själv, om han då vill ha rosa tröja till dagis, then so be it. Men det kan ju faktiskt också vara så att föräldrar som får söner, helt enkelt inte gillar färgen rosa. Ska de då ändå klä sin son i rosa? Eller min son kanske kommer hata färgen rosa och aldrig välja en rosa tröja, men inte pga att jag inte klätt honom i rosa när han var runt månaderna gammal. Blir han en mobbare, så är det nåt som står fel till och då måste vi rätta till det, i t ex hans självkänsla eller hans vilja att bli uppmärksammad. Men jag kommer aldrig acceptera att någon öht säger att jag gör min son till en mobbare pga ett färgval. Det är för simpelt.
Eller vad tycker ni? Tyck gärna till. Jag kan ta kritik, så länge den har argument som inte faller.



Uppdaterat:
Fast jag tycker ju inte att hennes argument håller alls, eftersom jag inte tror på att folk gullar bara med tjej-bebisar. Folk vill gulla med alla bebisar, vare sig det är tjej eller kille. Var ligger det hållande argumentet? Mer än hennes egna åsikter? Fortfarande så pratar ju jag om _bebisar_, inte om 7-åringar som blir bemötta i skolan olika pga kön. Bebisar som inte kommer komma ihåg vad för kläder han eller hon hade på sig när den var 5 månader gammal liksom.
Och sen är det ju faktiskt så, att vi har inte pratat om det här med bilar och dockor, där jag har en helt annan åsikt. Det här var gällande färgen rosa, och rosa är en alldeles för laddad färg för mig för att jag skulle vilja klä min son i helrosa. Har mycket, mycket svårt att tro att en pojke skulle bli mobbare endast för att han inte fått ha helrosa på sig. Allt låter helt absurt för mig. Fortf. så handlar det om värderingar för mig, inte färger.