Mamma-bubblan snart över.
Skitbra natt inatt! Ville sov med oss eftersom han är sjuk, men han sov bra hela natten. Ett par sparkar i huvet och revbenen fick man ju, men det är inget nytt. ;) När jag skulle släcka vid kl.23 så var jag tvungen att le. Där låg de, pappa och son, bredvid varandra. Båda på rygg och snarkade järnet. Hehe. Men det är lite bättre idag med snorandet för Villes del faktiskt. Det här blir nog bra över helgen.
Vi var ute och gick en stund på förmiddagen. Till affären o tillbaka. Hämtade en sak jag beställt. Självklart var det fel sak jag fick. Så jävla irriterande. Nu blir det alltså mer jobb för mig själv bara. Och jag hinner inte få saken jag beställt till när jag skulle ha den. Ska aldrig aldrig mer beställa därifrån. Mailat dem om hur missnöjd jag är. Tyckte att de skulle fixa så min sak kommer imorrn. Får se om de tycker det.
Idag ska vi köpa vita dörrar hit ned. Äntligen! Oså ska vi försöka börja med trappan i helgen. Den ska slipas och målas vit. Vi får se hur långt vi hinner. Antagligen inte så långt. Har lite planer i helgen ändå.
Nu är det verkligen verkligen inte lång tid kvar innan min mamma-bubbla spricker. Och jag får sån ångest. =(
Jag vill vara hemma med Ville i ett år till. Gah. Samtidigt som jag vill börja plugga/jobba såklart. Jag är delad.
Helst skulle jag vilja plugga på distans så han slapp vara på dagis så mycket. Nu vet jag ju iof inte hur mycket det blir, eftersom jag inte vet om det blir jobba eller plugga. Blir det inget pluggande för mig så kommer han ju inte vara på dagis så mycket. Alla vet väl att jag har ett lågt kontrakt. Tål att sägas igen, lågt kontrakt.
Nåja, det ordnar sig, jag vet. Men jag ligger på kvällarna och tänker på hur kort tid det är kvar. Ibland kommer tårarna t o m. Oundvikligt nåt av det här, men jag förstår inte hur de ska kunna veta vad han vill och inte få honom att känna sig ensam. =( På förskolan alltså... Kommer de ha tid med honom? Det går ju så många barn på en lärare nuförtiden.
På det sättet hade en dagmamma varit bättre. De har inte lika många barn. Men nej. Förskola it is.
Och inskolningen då.. hur fasiken ska man klara av den utan att få honom att känna sig sviken och bortglömd?
Alla andra klarar ju den, that´s why. Jag vet. Men, ändå. Usch.
Och kan de höra av sig nångång så vi får veta VART han ska gå?! Som sagt, mentalt har jag förberett mig på att det blir ett annat än vad vi sökt. Men hela tiden hoppas jag...
Vi var ute och gick en stund på förmiddagen. Till affären o tillbaka. Hämtade en sak jag beställt. Självklart var det fel sak jag fick. Så jävla irriterande. Nu blir det alltså mer jobb för mig själv bara. Och jag hinner inte få saken jag beställt till när jag skulle ha den. Ska aldrig aldrig mer beställa därifrån. Mailat dem om hur missnöjd jag är. Tyckte att de skulle fixa så min sak kommer imorrn. Får se om de tycker det.
Idag ska vi köpa vita dörrar hit ned. Äntligen! Oså ska vi försöka börja med trappan i helgen. Den ska slipas och målas vit. Vi får se hur långt vi hinner. Antagligen inte så långt. Har lite planer i helgen ändå.
Nu är det verkligen verkligen inte lång tid kvar innan min mamma-bubbla spricker. Och jag får sån ångest. =(
Jag vill vara hemma med Ville i ett år till. Gah. Samtidigt som jag vill börja plugga/jobba såklart. Jag är delad.
Helst skulle jag vilja plugga på distans så han slapp vara på dagis så mycket. Nu vet jag ju iof inte hur mycket det blir, eftersom jag inte vet om det blir jobba eller plugga. Blir det inget pluggande för mig så kommer han ju inte vara på dagis så mycket. Alla vet väl att jag har ett lågt kontrakt. Tål att sägas igen, lågt kontrakt.
Nåja, det ordnar sig, jag vet. Men jag ligger på kvällarna och tänker på hur kort tid det är kvar. Ibland kommer tårarna t o m. Oundvikligt nåt av det här, men jag förstår inte hur de ska kunna veta vad han vill och inte få honom att känna sig ensam. =( På förskolan alltså... Kommer de ha tid med honom? Det går ju så många barn på en lärare nuförtiden.
På det sättet hade en dagmamma varit bättre. De har inte lika många barn. Men nej. Förskola it is.
Och inskolningen då.. hur fasiken ska man klara av den utan att få honom att känna sig sviken och bortglömd?
Alla andra klarar ju den, that´s why. Jag vet. Men, ändå. Usch.
Och kan de höra av sig nångång så vi får veta VART han ska gå?! Som sagt, mentalt har jag förberett mig på att det blir ett annat än vad vi sökt. Men hela tiden hoppas jag...
Kommentarer
Postat av: Mamma
Mycket mammakänslor som jag känner igen men det brukar ordna sig och skulle han inte trivas då får vi pussla så han slipper vara där så mycket, jag jobbar inte mycket och vem vet hur länge jag orkar, inte ska min Ville gå på nåt dagis som han inte trivs på.
Trackback
