Nanny-fasoner
Jag försöker skriva på min lilla tenta. Det går sådär kan jag säga. Ska träffa Emmy imorrn (och kanske några fler från gruppen) och diskutera lite och se om vi kan få någon rätsida på det här. Att inte lämna in på torsdag är iaf inget alternativ. Hellre få komplettera än att skjuta upp.
Snaaart ska vi hämta hem vår lilla skrutt, som sovit hos sin mormor och morfar i 2 dagar. Fast vi var där igår också, så det är ju inte som att vi inte sett honom på 2 dagar. Saken är att han är ju där varje måndag istället för på förskolan (att han skulle sova där sön-mån var alltså bestämt sedan innan) och den här veckan skulle han alltså vara där idag med (för värmepannan på förskolan var trasig och det var osäkert om de skulle kunna vara där, orka krångla med annan förskola när man inte måste) så då kändes det onödigt att plocka hem honom igår kväll bara för att sova o sen dit på morgonen igen. So shoot me, liksom. ;)
En sak jag funderat på sedan igår är att det här med Nanny-fasoner. Finns det alltså människor här i Sverige som anser att de är bra? Allt Nanny-fasoner föder, är skam. Skam och åter skam. "Trots" är inget dåligt, det gäller bara att lära sig att hantera det på rätt sätt. Det är därför jag inte tycker att trots finns, för ordet har en för dålig klang, vad det handlar om är utveckling, inget jävelskap, som folk får trots att låta som.
Alternativ- och barnets delaktighet i beslut, och förberedelse, det är ord jag gillar. Och det är ord som funkar här hemma. Självfallet bestämmer inte Ville allt här hemma, det skulle leda till katastrof. ;) Men däremot får vi det att låta som att han bestämmer genom att ge alternativ. Pottan eller toaletten? Tröjan eller byxorna först? Ska du borsta tänderna först eller ska jag? Vi har bestämt redan att han ska kissa innan vi går ut, han ska ta på sig kläderna och han ska borsta tänderna. Sen i vilken ordning han gör det och var han vill kissa, det är upp till honom. Hans beslut. Däremot tycker jag att man ska passa sig för att ge barnen för många alternativ. Det räcker med 2.
Med förberedelse menar jag att inviga barnet i vad som ska hända under dagen och säga det många ggr om. Vi pratar redan på kvällen om vad som ska hända nästa dag. På morgonen upprepar vi vad som ska hända och jag bryter ned allt i mindre steg. Att förbereda honom en timme innan på att han ska kissa innan vi tar på overallen och går till förskolan, det funkar, för det upprepas några ggr så när vi väl står där och snart ska ta på overallen så vet han om att han måste kissa innan. Det är då alternativen kommer in.
Självklart testar han oss ibland, men när han gör det får han alternativ då med, så den här "trotsen" hinner aldrig infinna sig. Han är liksom redan med och tar beslut i vardagen, så han behöver inte testa oss. Skulle han nångång göra en klassiker och lägga sig ned på golvet och vråla i affären, då finns det alternativ då med. "Gå bredvid mamma o pappa, sitta i vagnen, eller ligga kvar men då ligga kvar själv eftersom mamma o pappa måste fortsätta handla" Jag är rätt säker på vad han skulle välja och inte är det att ligga kvar och vråla. MEN, skulle han välja det, så är det okej, hans beslut. Konsekvensen blir att mamma o pappa fortsätter handla, vilket han skulle upptäcka ganska snart och tröttna.
Fast viktigt är att tillägga att jag inte bara skulle BAM ge honom de där alternativen. Först skulle jag givetvis fråga varför han är arg, få honom att förstå att det är okej att vara arg... det är bara beteendet som inte är okej.
Skulle kunna rabbla på en hel del om det här känner jag.. är så oerhört intresserad av det och lamslås varje gång någon nämner att Nanny-fasoner skulle vara bra. Skam kommer ungarna att känna av ändå tyvärr, utan att vi som föräldrar behöver vara där och bidra.
Du är så klok, min fina vän. En mamma att verkligen se upp till och beundra. <3
Ja jag vet inte hur du kunnat blivit så klok, jag är inte det minsta klok när det gäller barnuppfostran
Visst är det skönt nu när de kan säga varför de är arga eller vaför de inte vill eller vad exakt de vill ha? Sen är det kamp ibland ändå. Igår ville inte C borsta tänderna alls och försökte krypa ut ur badrummet. Sen blev det en lek för henne och hon blev på bra humör och jag fick göra det sista.
Istället för att ge C time-out ger jag mig själv det ibland och går ifrån "bråket" efter att jag lagt fram mina alternativ eller resonemang. Vet inte om det är bästa alternativet, men när hon inte lyssnar alls och bara skriker, what to do? Tips? =)
Om Ville inte lyssnar och bara skriker, så bekräftar jag gång på gång att jag vet att han är arg/ledsen, men att just nu får det bli som mamma säger... Jag försöker liksom närvara, när han tydligt visar att han är arg/ledsen. Jag vill inte lämna honom, då han säkert kan känna sig övergiven också, då blire liksom dubbelt. Time-out för sig själv är en bra idé när man känner att man inte orkar mer, absolut! Hellre det än börja gapa och tappa tålamodet liksom.
