Marie

Idag ska jag stänga på jobbet ensam för första gången. Spännande.. hehe
Jag tycker det är jättebra att jag fått chansen att få lära mig mer och så, det dumma är ju bara att jag kommer ha
glömt bort det till jag kommer tillbaka sen efter mammaledigheten. Men men.. får väl lära om mig...
När jag hade samtal med chefen (forne chefen nu) så pratade vi om att jag vill upp i butiksledningen, så vi får se vad tiden utvisar. Butikschef skulle jag aldrig vilja bli, inte på systembolaget, men jag sitter gärna med i butiksledningen.

Då var det faktiskt snart helg igen. Veckobyte i graviditeten. Hur ska jag hinna med saker jag vill hinna med, innan jag blir för stor för att kanske orka? Mest är jag besviken över det här med gravidyogan... jag ville så gärna...
Vi kollade på Barnmorskorna igår. Väldigt bra serie må jag säga! Det känns så nära. Jag tittar på förlossningsakuten på Tv4 Fakta också, men det känns längre bort såklart, eftersom det handlar om USA.
Jag blir mer och mer lugn i tanken att föda.. Jag har iof aldrig känt mig hispig över det. Men det hjälper att se såna där serier. Jag förstår mer och mer hur långt man kan komma genom att lyssna på vad barnmorskorna säger när det gäller krysta osv. Och att se hur mammorna verkligen ler direkt efteråt, gör det inte alls läskigt.
Jag är mer rädd för att behöva göra kejsarsnitt. Även om det också kommer kännas okej, om de anser att jag behöver göra ett sånt. Jag är egentligen inte främmande för någonting i förlossningssalen. Säger de epidural, så kanske det är så det blir. Det enda, enda enda, som jag kommer bry mig om och vilja se till att det blir som jag vill, är att jag inte vill ligga ned och föda. En annan sak om jag legat i värkar i 72 h och helt enkelt måste ligga ned för att jag inte orkar annat. Men jag ska verkligen göra allt i min makt för att jag inte ska ligga ned och föda.
Hur som helst så blir det mer spännande att läsa och se bilder om sånt här... så nära men ändå så långt borta.
Nyss var det ljusår ifrån, kändes det som. Nu.. nu är det bara en sommar ifrån. =)

Pratade med Anna i telefon igår. Det var skönt. Längesen vi pratade ordentligt. Längesen jag pratade med nån öht ordentligt. Men vi pratade om den här gravidbubblan också. Det är ju så det är. Och bubblan spricker inte förrän jag känner att den får göra det. Och det bästa med det, är att det är okej. Hon kände också så när hon var gravid, så hon förstår. Nu blir jag sådär nostalgisk igen... doh... Men ibland är jag bara sådär himla glad över att jag har kvar 2 st i mitt liv från när jag var riktigt liten. Ett par personer som vet allt om mig och som ändå valt att vara mina vänner. Sen har jag förstås nyare vänner också, som betyder minst lika mycket, det är inte det det handlar om, vem som skulle betyda mest. Jag är bara extra glad och lyckligt lottad över att jag har kvar 2 st som varit med om hela resan so far. Resan är ju såklart inte slut än och jag hoppas att både de och mina nya vänner är kvar på resten.

Om man raddar upp allt det bra... hur är det möjligt att inte kunna vara lyckligast i världen då?