Marie

Älskling, hur ska jag kunna måla väggarna rosa i ditt rum
utan att du framstår som lite efterbliven och dum?
du kanske förstår en dag när du blir stor
varför jag vill klä dig i blommiga tröjor och glittriga skor
utan att vara nån feminist-aktivist-mor

För jag vill höra dig skrika på jämställdhetsbarrikader
jag vill se dig bli en blöjbytande fader
men jävlar – jag får spader
för i affären står leksaker i knivskarpa rader
och hur ska du kunna välja mellan barbiehästar och monsterbestar
och vad ska jag svara när du säger: ”Mamma, jag vet hur det är,
man får vänner och respekt av ett verklighetstroget gevär…”

Jag kan ju knappast säga till när du lekar soldat och sjörövare
att du och dina vänner är framtida förövare!
För hur ger man en liten parvel perspektiv
när till och med Bamse är genomnormativ?
jag kan inte svara tvärt att ”Jo, Tarzan var också en mjukis längst in i hjärtat,
och han hade nog mått bättre om han sade som det var
för det är inte lätt att ha en apa till far.”

Eller när du kommer hem, femton år och olyckligt kär
då kan jag inte säga att du vet ingenting om hur jävlig kärleken är,
för dina flickvänner som inte kan känna det de känner
utan att tvingas in i en form i en norm de inte väljer
de blundar och hoppas och ler när de sväljer
så hur ska jag kunna kommentera pornografin?
säga att den görs av maktgalna svin
när du kan hitta njutning så farligt lätt
på ett större och större internet

Älskling, jag vill att du ska veta hur två kan bli till ett
på ett obeskrivligt underbart och könlöst sätt
men du kommer att bära generationers förtryck och överfall
för du föds in i värld som är hård, som är kall
och den kommer att göra allt för att forma dig till man
och jag, jag kommer göra vad jag kan
för att du ska vara mer människa än kön
men hur tackar man nej till obegränsat sexliv och högre lön?

För du kommer att vara vinnare i ett orättvist spel
som går att förändra
och det, är ditt ansvar
men inte ditt fel

så gråt, min son
det är mer än okej
det är förjävligt att vara kille
nästan lika jobbigt som att vara tjej

- Olivia Bergdahl

Följande inlägg är det Lilian Kokkonen som har skrivit, inte jag. Hon lånar plats i min blogg.

 

 

"Per Ström har skrivit en bok som heter Sex feministiska myter, där han kort sagt vill slå hål på några av de argument som visar att vi fortfarande inte uppnått jämställdhet i Sverige.

Dessa är hans påstådda myter: Att kön är en social konstruktion. Kvinnor för lägre lön för samma jobb. Kvinnor har svårare att göra karriär. Män slår kvinnor. Som en parentes här kan jag nämna att när Metro intervjuade honom ifrågasattes bland annat det här påståendet. Då menade han att bara för att en liten klick män slår kvinnor så gör inte alla det. Därför behöver man tydligen då inte nämna att någon gör det, att säga att män slår kvinnor är som att jämföra Per med Hitler för han var ju också en man. Jag är inte så säker men jag tror att det kanske finns några fler män som slår kvinnor än det finns män som är som Hitler? Kvinnor dubbelarbetar. Kvinnor får sämre sjukvård.

Jag fick upp ögonen för Per Ström när jag hörde honom hos Ashberg på p1. Han är en bloggare som själv uttrycker att han brinner för jämställdhet och gärna bokas in för föreläsningar i ämnet? Mycket av det han säger är galenskaper och i en liten del finns såklart substans.

En av mina favoriter är när han säger att kvinnor får skylla sig själva som får låg lön ibland annat vårdyrken. ”Ingen står med pistol och tvingar kvinnor att söka vårdutbildningar” säger han i en intervju i tidningen Metro.

På sjuksköterskeprogrammet hade vi i ett ämne en hjärtspecialist som lärare som berättade om forskningen på mäns hjärtan som sedan utövats på kvinnor med ibland dödliga konsekvenser. Därför valde jag att granska ett av påståendena i myt 6: Kvinnor får sämre sjukvård. Ofta är hans källor olika tidningsartiklar som han anser stödjer hans sak och så också i det här fallet.

85. Artikel ”Testas läkemedel bara på män?” Svenska dagbladet 10 februari 2008http://www.svd.se/nyheter/inrikes/testas-lakemedel-bara-pa-man_856983.svd

 

Per Ströms bok ” Sex feministiska myter”

Där refererar han till Jane Ahlqvist-Rastad på läkemedelsverket som i en intervju med Svenska dagbladet vill sticka hål på myten att läkemedel bara provas ut på män och är utformade för män. Jane Ahlqvist-Rastad påstår att någon uppenbar kvinnlig diskriminering egentligen aldrig har funnits? Senare i artikeln medges dock att studier av depression, demens och migrän domineras av kvinnor medans studier av hjärt- och kärlsjukdomar domineras av män. Detta på grund av att fler män drabbas av hjärtsjukdomar.

Egna kommentarer:

Det kan vara fler män till antalet, men även för kvinnor är hjärtinfarkt den enskilt vanligaste dödorsaken enligt hjärt- och lungfonden. De har även i en färsk rapport från mars 2011 kommit fram till att kvinnor i flera landsting underbehandlas gällande hjärtsjukdomar. För kvinnor är den underbehandlingen mer vanligt förekommande än för män.

Per vill krossa myten men det frångår ju inte att det är mäns hjärtan det har forskats mest på något de tar upp i en artikel i Aftonbladet. Det måste ju forskas lika mycket om båda könens hjärtan eftersom det skiljer sig avsevärt mellan dem. Kvinnor har mindre och finare kärl vilket har stor betydelse för deras vård. Go red som han kritiserar så hårt för att vara riktad enbart till kvinnor samlar in pengar för att öka forskningen för kvinnohjärtan eftersom även de anser att den idag är bristfällig. Där har även männen vinning att hämta eftersom de forskar om skillnaderna.

Kanske vill han bara skapa en debatt och belysa hur galet vissa människor tänker och visa på att Sverige 2011 fortfarande inte är jämställt? Kanske han på riktigt tycker så här och då borde hålla sig till saker han kan och förstår sig på, för hans bok innehåller många hål och brister och känns bara som ett rop att det är faktiskt synd om oss män också. Mår någon bättre av att det i olika områden är synd om båda könen? Det primära är väl ändå att i gemenskap motverka detta? I radioprogrammet var han missnöjd över att män inte får anslag för att öppna motsvarigheter till kvinnojourer och stödgrupper. När hans motdebattör Eva-Britt Svensson (Eu - parlamentariker)sa att många sådana grupper för kvinnor har startat ideellt i vardagsrum och sedan fått anslag när de visat att det finns ett behov var han inte lika intresserad. Det tycker jag säger allt.

http://www.metro.se/nyheter/par-strom-man-ska-inte-skuldbelaggas/EVHkeq!0Y7fJUniqHZ0o/

http://www.hjart-lungfonden.se/Documents/Press/Kvinnohjärtindex_2011.pdf

http://mobil.aftonbladet.se/halsa/kvinnlighalsa/article12413894.ab;jsessionid=DA0EB0BB72B83B1F171003B930A64B94.mobil-www4 ."

http://onewaycommunication.tumblr.com/post/6597322518/men-vafaaaaaaan

http://www.positivforlag.se/endaalternativet/ <--- Klicka här och lämna intresseanmälan! Skulle verkligen vilja att den här tidningen inte går ur tiden eftersom resten av barntidningarna i affärerna inte lämnar mycket av intresse sett ur ett genusperspektiv.

Okej. Nu har vi beställt matkasse med recept för 5 dagar. Vi passade på att lägga till en vanlig matkasse med diverse basvaror osv, då det ändå är kostnadsfritt för den tjänsten när man beställt matkasse med recept. Tanken är alltså att vi ska bli duktiga med maten. Både vad gäller variation och innehåll. Nu är frågan: Vem börjar springa åt mig?

Mycket har hänt sedan sist. Villes fina farfar har tyvärr gått bort... Vi pratar med Ville om det lite då och då, när han själv pratar om farfar liksom. Jag förklarar i enkla ord att nu är farfar död och vi kommer aldrig mer att se farfar, men vi kan tänka på farfar och tänka på hur roligt vi hade det med honom.

Nu är det påsk! Helvete vad tiden går fort... snart jobbar jag igen. Plus är arbetskamraterna, minus är tiden ifrån familjen. Ofcourse.

I veckan var jag på föräldraråd på förskolan. Vi pratade om genus och förskolechefen var riktigt med på noterna om hur det bör vara. Två tummar upp! Jag, Lilian och Lilian ska donera ett varsitt exemplar av boken Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2, nästa vecka. För lärarna att läsa. Me like. Oså blir det kanske "tema genus" till hösten som gör att de kan djupdyka i ämnet för att sedan köra vidare.

En del verkar liksom inte förstå att genus handlar om så mycket mer än färger och kläder. MEN, det är där det börjar, eftersom vi dagligen bemöter andra människor utefter färger och klädsel. Medvetet eller inte, så är det bara.

Apropå påsk så var vår lilla påskkärring på påskäggsjakt idag. Finaste lilla påskkärringen världen har skådat, ofcourse. Vi körde som på julaftonsmorgon, gav lappar om var han skulle leta vidare och som till slut ledde honom fram till ägget som innehöll 1 påse morotsstix, 1 påse majspuffar, 1 smoothie och 1 Playhouse Disney Musse-film, "Detektiven Mimmi". Tog förstås bilder men de får jag visa en annan dag. =)

Imorrn blir det firande hos mamma och pappa. Äggmålning och påskmat. Gött!

Nu har jag snart lyckats plugga 2 terminer, utan ett enda Underkänt på nåt. Jag är nog allt värd en klapp på axeln.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/manligtkvinnligt/ingen-hjarntvatt_21269.svd

Igen, vet inte hur man gör, så hela adressen läggs ut. Är iaf en länk till en intervju i SvD, med barn som gått i jämställdhets-förskola kan man säga.

Mycket intressant att lärarna reagerade på att killarna var lugna och att flickorna tog för sig. Hoppsan! Då helt plötsligt blev flickorna nästan lite jobbiga? Men när killarna tar för sig så är det fullt normalt.

Mina ögon stirrar och det blir blankt i huvudet. Vet ni när? När någon säger att den inte "vill" ha en pojke som barn. Hur tänker man då? Tänker man då att alla pojkar har samma beteende och personlighet bara för att de är pojkar? (som om inte beteende reflekteras av hur föräldrarna är liksom... doh)

Eller tänker man att man vill uppfostra små prinsessor? (yeah, prinsessa-beteendet är ju veeerkligen nåt att sträva efter. "jag sitter här och väntar på att någon gör mitt liv bra, så slipper jag". doh)

Jag blir så.. letar efter rätt ord.. chockad. Ja, chockad. Över att någon kan säga så? Inte "jag skulle nog allt vilja ha en flicka om jag fick välja" nej, utan "jag vill inte ha en pojke". (?) Man får önska, absolut, men att önska bort, det är en annan sak.

Förstår såna människor verkligen inte att det finns nåt att jobba emot här? Ser de inte själva att de uttalar precis det här jag och så många flera pratar om? Att pojkar anses vara på ett visst sätt (skulle de biologiskt sett vara sådär "jobbiga" som de här människorna verkar tro?). Jag förstår verkligen inte att de här människorna inte förstår att de puttar sina barn in i vad som anses vara okej, normen. "Jag vill ha en flicka för de är såhär". Är de?

suck.

Här skulle jag som då har en pojke kunna bli stött och tänka att "varför tror ni att ni är bättre som har flickor?", men det blir jag inte. Jag blir ledsen för deras skull istället, för jag vet sanningen. Och det är att det verkligen inte spelar någon roll mellan könen om man inte puttar in dem i normen. Överhuvudtaget. Detta gör att jag har ett övertag och kan luta mig tillbaka lyckligt samtidigt som jag säger "jag hoppas att jag får ett till barn någon gång". Underbart.

Jag fick t.o.m. en fråga häromveckan från en som ÄR medveten, om jag tror att mitt barn kramas mindre än hennes barn bara för att mitt barn är en pojke. Och där ser man hur djupt rotat det är i människan att kramar är för flickor, för att det är mjukt. (Ville kramas minst lika mycket som den flickan, bara inte med alla runtomkring. Plus att vi som föräldrar kramats/pussats med honom minst lika mycket som den flickans föräldrar, men man kan inte forma sitt barn till exakta saker, de har fortf. egna personligheter och uppenbarligen är vårt barn sån som kramas med bara de han känner/tycker om) Det var just det att frågan ens kom upp, av en genusmedveten person.. Det är tråkigt hur djupt rotat det sitter...


Busunge


Spelar Kalle Kunskap

Här sitter jag och läser om.. hör och häpna.. Teknik. Och det är dessutom rätt intressant! Nu handlar det om genusaspekter. Om manlig teknik och kvinnlig teknik. Jojo, för det är skillnad gott folk, det må ni tro. Ni ska inte tro att en kvinna klarar av att konstruera och bygga saker inte.. nej nej.. Låt männen sköta det, så kan väl vi kvinnor kanske hålla oss till att på sin höjd byta en glödlampa. Aight?

Småsaker man inte tänker på.. som att en förskollärare ringer efter vaktmästaren när glödlampan ska bytas. Tar det sån tid från lärarrollen eller vad är det frågan om? Kan det inte vara så att det faktiskt  _ tillhör_  lärarrollen att visa ungarna att vem som helst kan byta en jäkla glödlampa?

Jag är själv i startgroparna med att upptäcka de här små enkla sakerna man kan göra för att uppmuntra barn att våga, så jag dömer inte de förskollärarna som ringer efter vaktmästaren när en glödlampa behöver bytas, det är inte vad jag är ute efter. Jag är ute efter att visa på hur en sånhär liten sak säger åt våra barn att "när något tekniskt behöver fixas, då är det en pojke som ska göra det. punkt." Jag själv är svindålig på tekniska prylar, såväl elektroniska som ikea-möbler liksom. Men jag ska tänka mig för hädanefter. Mina ögon har öppnats en liten bit till. Det är häftigt.

En annan sak som jag gärna vill ta upp, är det här förbaskade tjatet om att man vill göra om könen. Att man skulle vilja göra flickor till pojkar och pojkar till flickor. Vad folk inte vill förstå, är att det självfallet handlar om att uppmuntra de egenskaper hos barnet som omvärlden  _inte_  uppmuntrar hos det barnet. Som jag har skrivit förut, så påverkar NI mitt barn. NI som inte vill att mitt barn ska få alla möjligheter. Hårt att påstå, men ack så sant. Iaf, i och med att många i samhället arbetar för att bemöta mitt barn utefter hans kön, dvs. kalla honom för tuff, räkna med att han ska resa sig när han faller, inte gråta, inte leka med dockor som övar honom i att visa kärlek och omvårdnad .. and so on .. så måste ju balansen skapas nånstans. Och det är det jag försöker med. Om jag väljer att inte bemöta honom utefter hans kön och att inte påpeka eller ens skoja om skillnader i könen (det tar många år innan barn börjar förstå ironi), då kanske någon slags balans kan börja skapas.

Det betyder dock inte att han inte får klättra i träd, springa snabbt, leka med bilar, spela fotboll eller vad som helst som någon kan anse vara "pojkigt". Förutom att leka med vapen. Det kommer aldrig in ett leksaksvapen i det här hemmet. Och jag vill heller inte att han ska kunna "leka" med det någonannanstans heller. Det finns ingen anledning. Varför ska man låtsas göra illa varandra?
Vattenpistol på sin höjd, men det har vi valt att kalla för vattenpump och jag ser hellre att de är byggda på något annat sätt än just ett vapen.

Han kommer att påverkas av andra, han gör det redan på förskolan och i andra situationer. Så ni som är oroliga över att han ska växa upp och bli bög (som att det ens vore något att oroa sig över liksom) för att han här hemma kommer att få leka med dockor, ha på sig tunika och leggings, ha rosa saker/kläder, laga mat och städa, måla naglarna och göra pärlhalsband, ni kan ta det lugnt... Han kommer att påverkas av er. Men min förhoppning är att han kommer att ha självkänsla nog att stå emot er och era kommentarer.

     
Kärleksfull, mjuk, snäll, omtänksam, smart, rolig, kreativ, busig. Och många många fler.

Jag måste ta tillbaka något jag förut har skrivit. Jag skrev nåt om att enda skillnaden mellan att få en dotter eller en son, är att man förmodligen kommer närmare barnbarnen om man är mormor än om man är farmor. Jag har liksom tänkt på saken.. och vad är det egentligen jag grundar detta på? Min egen farmor? Det går ju inte, eftersom det var helt tvärtom där. Mammas farmor? Det går inte heller, eftersom det var likadant där som för mig.

Och ju mer jag läser om folk som är farmödrar som är precis lika nära sina barnbarn som om de vore mormödrar, så inser jag ju att det handlar ju förstås om deras relation till deras söner. Det handlar inte om att en dotter släpper in mamman mer, det handlar helt enkelt om hur min relation med min son kommer att vara (och självfallet hur jag själv som farmor agerar). Detta eftersom det i framtiden i folks ögon kommer att vara pappans barn precis lika mycket som det är mammans barn. *nickar hoppfullt*

Jag vet inte hur man gör med en såndär länk, så jag kopierar från Ladydahmers blogg som hon i sin tur har kopierat från Nina Ruthströms blogg. 

Men alltså, okej.. Sedan en vecka tillbaka så har jag skött mig exemplariskt gällande allt jag äter, jag har hållt mig till mina kalorier (viktklubben) och dessutom både gått på rask promenad och tränat på Friskis och Svettis, ändå har jag gått UPP ½ kg?! Jag _vet_ att det kan bli så, men knappast första veckan va?! Fan va surt. Jag tänker inte ens skriva in vikten idag, ska vänta till imorrn bitti och se om jag bara hade massa vätska eller nåt. =(

Jag sa igår att "jävlar om det är mindre än 2 kg ner alltså!" Ajo, tjena. Tji fick jag.

Ibland funderar jag på om jag verkligen har gjort rätt val gällande vilken slags lärare jag vill bli, grundskolelärare. Jag blir ju mer och mer intresserad av genuspedagogik och det är förstås enklare att använda sig utav sådant medan barnen fortf. är i förskoleåldern, för att kunna "forma" dem från början liksom. Forma är fel ord, för det jag pratar om handlar ju egentligen inte om att stöpa alla i samma form, utan istället om att erbjuda alla slags former som finns. Det är klart att det går att arbeta med sådant i skolan också, men utmaningen blir ju då att barnen i skolåldern ofta redan har "klara" uppfattningar om vad som är rätt och fel för pojkar och flickor, om de inte har fått möjligheten att påverkas av någon/några som arbetar emot könsroller.

http://www.aftonbladet.se/wendela/article8483610.ab

Artikeln om förskolan utan könsroller är förstås vad som har fått mig att tänka efter, har jag valt rätt?

Jag kommer förmodligen aldrig få veta det, åtminstone inte förrän jag är out there i grundskolan och arbetar. Fast, å andra sidan så kändes det ju sjukt bra när jag var ute på vfu, så helt fel kan det ju knappast vara.
Kanske bara spännande, att anta utmaningen om att försöka påverka "klara" skolbarn. =)

Förskollärare var ju det jag först ville bli, när jag tänkte att jag skulle börja plugga. Ska man kanske alltid lita till sin första magkänsla? Min andra magkänsla har dock hållt i sig längre och jag vet att jag egentligen vill bli grundskolelärare, men kan man inte få bli både och? Please. ;)

Idag har Ville slutat med napp. Jag gömde alla nappar ett bra tag innan vi skulle gå upp och så sa jag till honom att jag inte hittar några nappar och att nu får han sova utan napp. Han accepterade det. I sängen sa han "Jag vill ha napp" en gång, men när jag sa att napparna är ju borta, så sa han inget mer och somnade på 2 röda. Det gick alltså _bättre_ för honom att somna utan nappen. Jag kan tänka mig att nappen kan hålla honom vaken ytterligare eftersom han måste aktivera sig för att snutta på den, så tydligen somnar han snabbare utan den. Idag, bör tilläggas. Behöver ju inte gå lika bra imorrn, men nu kör vi på det här. Det finns inga nappar. ;) Jag sa också att vi får köpa nya nappar när vi handlar, så sa han "ska vi handla nu?". Haha. Skrutt. Men frågar han igen om det så var de helt enkelt slut i affären också. ;)

Nu gäller det bara att komma ihåg att ta bort napparna på förskolan på tisdag och inte glömma att säga till lärarna att han inte ska ha napp längre. Han har ju bara haft den när han sover, så jag tror inte att det blir några större problem. Känns bra. =) Och dessutom ta bort napparna hos min mamma och pappa också, så mamma om du läser det här, ta bort napparna hos er! Göm dem far far away, så det inte finns någon risk att han kan hitta dem. =) Eller kasta dem förresten, för de går ju ändå inte att spara till nästa barn.

Den här månaden dras det ofantligt mycket pengar från våra konton. Sweet. Eller inte. Inte nog med att elräkningen är skyhög (som för alla andra), men nu kom även räkningen från när Kristian var på tjänsteresa. Me so happy. Han har ju givetvis fått de pengarna redan, men det var innan jul så de kom ju väl till hands då. Nåja.

Idag är det mamma-ville-gos. Kristian ska iväg på Mc-mässan i Sthlm och sen ska de ut här i stan när de kommer hem. Jag frågade Ville vad han ville ha för gott från affären till fredagsmyset. "Jag vet inte". Det är samma svar jag alltid får av Kristian, så det slutar med att jag själv får hitta på mat och gottis. ;) Förslag, någon? På nån god mat som inte är skitjobbig att göra.

Har beställt vårskor till Ville. Det var rea hos Vincent så då passar man ju på. Hoppas de passar, men jag har ju mätt foten så det borde bli bra. Anyway, jag beställde röda och Lilian.K bruna, men det slutade med att vi fick byta färg med varandra för det fanns inte i de storlekar vi skulle ha till kottarna. Jag älskar rött på Ville och jag äääälskar Vincents röda skor. Men buhu, man kan ju inte strunta i 50% rea bara pga färgen, så jag fick vara realistisk och byta till brun. Fina de också... men inte vad jag ville ha.

Då tänkte jag att "aha! då kan jag åtminstone köpa en röd vindlfleecejacka, så får jag mitt röda ändå!" Men jaha, den mörkblå vindfleecejackan från förra året passar ju fortfarande. Och det blir ju förstås samma där, kan ju inte köpa nytt bara för färgen. Så det fick liksom bli det där tråkiga, som jag egentligen inte vill ha, särskilt till våren då färger ska spira! Brunt och mörkblått. Buhu.

Nu ska jag försöka ta tag i Fredrik Lindströms "Världens dåligaste språk", som ska vara läst till på tisdag. Den är intressant, men det är jobbigt att läsa när man måste.

Ibland kan jag känna att jag får nästan panikkänslor över det här med genustänk. Idag när vi var påväg till förskolan så sa Ville "Jag är en kille!". Jaaa.. det är han.. men jag får panik över att han "redan" vet det och att det redan, för honom, är skillnad på tjejer och killar. Det gick dessutom förbi en flicka på typ 10 år, med långt hår och typiska "tjejkläder". Om det sa han "det var en flicka!". Åh. Suck. Det är SÅ djupt rotat i samhället att flickor och pojkar (nu pratar jag om barn alltså) ser ut på ett visst sätt så fastän min son bara är 2½ år gammal, vet han redan skillnaden. FAST han har en mamma som ändå försöker mycket med det här. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag än försöker, känns det som ibland, för det blir ändå vad alla andra puckon runtom anser.

Läste en blogg där sonen på typ 3 år fått sin första klänning. Han var så stolt över den och hade den till förskolan. Undrar hur reaktionerna där blev. För inte kan väl en pojke på 3 år ha klänning på sig? Nej, det går väl inte för sig... Då är han väl bög? Eller så vill föräldrarna egentligen ha en dotter? Ja, så måste det vara. Suck.

Men det är bra fantastiskt att ett flickebarn får ha på sig precis vad hon vill och leka med vad hon vill, utan att vara flata? Utan att föräldrarna egentligen ville ha en son?

Jag kommer på mig själv med att tänka "Hm, hade han inte en lila eller rosa tröja på sig igår, kanske blir det too much om han har sån färg idag igen..." Och jag hatar det. Jag hatar att jag tänker så ens litegrann. Till slut kommer jag ju på mig själv och inser att "Wtf, som att det spelar roll?" Inte fan tänker föräldrar till en flicka så.. "Hade hon inte en blå tröja på sig igår?" Nej, precis, för det är okej. Det är helt i sin ordning att tjejer har på sig blått. Men killar får inte ha tjejfärger. Eller klänningar. Bara så ni vet. För så är det.

Och ni som verkligen tror att jag vill ha en dotter istället, ni känner mig inte. At all. Jag är den första att erkänna att jag alltid tänkt att jag ska ha en dotter och samtidigt som jag ville ha pojke som första barn (vilket jag också fick), så har jag alltid tänkt att jag vill ha en dotter NÅNgång. Men se på fan... Det går att ändra sig. Jag vill inte ha en dotter, jag vill ha ett barn. Jag kunde faktiskt inte bry mig mindre om vad det blir för kön nästa gång. Det absolut enda jag kan tänka på när det gäller skillnaden, är att om jag får en dotter så är det förmodligen större chans att kunna följa framtida eventuella graviditeter då eventuella barnbarn ska anlända. Men det är allt. DET, mina vänner, är befriande. Dessutom går det prima att som farmor vara lika närvarande också. Allt handlar om vilja. Jag vet själv, eftersom jag var väldigt nära min egen farmor.

Jag kan nästan känna att jag blir lite upprörd över den ignorans som finns i samhället, angående det här. För det NI tycker, det påverkar ju MITT barn. Däremot behöver det inte ALLS göra nån skillnad för ERT barn, att JAG tycker såhär. Det är sjukt. Jag hoppas ju att man gör skillnad såklart... Man måste liksom börja från grunden. Inget förändras av bara ett generationsbyte. Men förhoppningsvis, när Ville får egna barnbarn, är barn bara barn, inte kön. Förhoppningsvis bemöts de inte utefter sitt kön, utan får vara precis det de är.. barn.

Och jag tycker ändå att om du tror att du har en neutral åsikt "Jamen mitt barn får göra precis som han/hon vill... hon/han väljer kläder själv så.." Så nej. Du är inte neutral. Om du inte aktivt gör något åt detta, så är du inte neutral. Du är inte genusmedveten om du inte agerar. För samhället väljer dina barns kläder. Det är andra som omedvetet har sagt åt ditt barn vilka kläder som är okej för honom/henne. Punkt.

Ni som vägrar inse genustänk för barn, snälla gå in och läs ladydahmers blogg. Det är en uppmaning. Kommentarerna i hennes senaste inlägg "Så en tjej som är 116 cm är kortare än en kille som är 116 cm?" är lika viktiga dem.

http://ladydahmer.blogg.se 

Idag var vi och firade Elvira som fyller 2 år på måndag. Stora tjejen!

 
Viran öppnar paketen hon fick av oss. Sångpåse och PlayDoh.
Sen fick hon även bokstäver från Nära&Kära och en tröja från Pippi av oss, Lilian&Pekka och Pethra&Martin.


Fikadags.

 
Felicia =)


Ville ska peta näsan men missar. ;)


Rebecca petar också näsan. ;)

 
Vira blåser ut ljusen och mamma Lilian hjälper till.


 
Jag och mina guddöttrar. Ska försöka få till ett kort med alla tre gudbarn nångång tänkte jag. =)

   
Mysigt att kramas. Ville diggar Felicia.


Ville och Patrik lagar mat.


Rebecca mumsar päron.


Patrik leker med barnen.


Det var tydligen jätteroligt att stå och banka huvudet i trappan.. (?)


"äppelskutt" Men päron. =)


Ville och Rebecca leker.

 
Dags att gå hem. Rebecca var missnöjd över att jag tog kort. ;)


Felicia kläs på av pappa Pekka.


Fikar och tittar på Pippi.


Ett stycke skrutt.


Vira tyckte det var roligt att lägga lera på pappa Patriks huvud...


.. men Kristian hade nog roligast. ;)


Fyrkantiga ögon? ;)


När vi kom hem somnade Ville på soffan. Helt slut efter lek och bus hela dan. =)