Marie

Fan va det ska bli skönt att komma igång med springandet igen. På måndag kör vi vidare... Jag tror verkligen jag behöver den tiden 2 ggr i veckan. Komma hemifrån (låter illa men jag menar det inte illa) och bara få lite egentid.
Jag älskar verkligen att vara hemma med Ville och jag älskar ännu mer när vi hela familjen är hemma och bara är, men nu under semestern har det ju såklart inte blivit så mycket egentid och det börjar märkas...
Jag tror mig inte ha behovet av att få vara ensam en stund, men jag tror nog behovet finns därunder ändå.

Jag får rå-ångest för att det bara är ca 5 mån kvar till jag ska börja jobba... Tror absolut det blir bra när jag väl kommer in i det, men dels har jag missat så mycket och dels är halva arbets-styrkan utbytt inklusive chefen. Det blir lite som att börja om... lära om. Visa på nytt hur man jobbar och att man vill framåt.
Men det blir bra, det tror jag.
Kommer sakna att vara hemma med Ville... och det skär verkligen i hjärtat av att veta att han kommer vara hemifrån hos (nu) okända människor stora delar av dagarna. Och tänk om vi inte får den förskole-platsen vi vill ha... huuu.. Nej, jag accepterar inget annat. Han ska in där vi vill.

Varför egentligen gå och oroa sig innan det väl händer, det är bra dumt. Det kommer ordna sig.

Just nu skulle jag bara vilja sova bredvid Ville och Kristian. Sova många långa timmar och vakna superglad.
Kristian jobbar kväll, men kommer ju hem om några timmar. Ville sover så himla bra i sin egen säng nuförtiden, så att ta över honom baraföratt, det gynnar inte direkt honom. Bara mig. Men ibland måste man.. Jag saknar tiden då han alltid sov i våran säng, samtidigt som det är superbra att han sover gott i sin egen. Vad vi gjorde innan han kom, det undrar jag ibland. Hur hade livet sett ut om han inte kommit till oss? Vill knappt tänka tanken... Jag kommer för evigt vara tacksam över det underbara lilla liv vi skapat och får leva med.

Det är svårt att inte röka när man inte mår toppen.