Marie

Busungen har blivit en gnällunge. De senaste dagarna är Ville mycket mer gnällig och klängig än förut.
Ofta är det sådär att han själv inte riktigt vet vad han vill. Upp i knät, ned på golvet, leka med bollen, upp i knät osv osv.
Ja, så kan det hålla på en bra stund. Hehe
Är väl bara att go with the flow, för det går över det här med. Bara det att man blir ju så van vid att han är lugn och leker bra för sig själv osv. Sen när han helt plötsligt kräver mer uppmärksamhet, så blir man ställd. Klart man ger honom den uppmärksamheten, men ibland måste man bara få göra saker här hemma och då är han inte riktigt nöjd med det. ;)

Imorrn blir det Parken Zoo! Hoppas vädret tillåter. Om inte, så blir det lekdag hos Pethra o lilla A. =)

Jag kan inte förstå att han snart är ett helt år... Va tusan hände... Samtidigt som det gått så jäkla fort, så vet jag att jag njutit av varenda sekund. Det här året har verkligen varit det mest fantastiska år någonsin. Hur skulle jag någonsin kunna förklara mina känslor inför att ha varit mamma ett helt år. Jag blir helt tårögd...
Och jag blir tårögd när jag tänker på att det finns mammor som inte får känna såhär. Som skulle ge allt i världen för att få känna såhär. Gaah. Jag önskar jag kunde ge en bit av glädjen. Verkligen.

Jag funderade, när jag läste min vän P´s blogg, om det är spädis-tiden eller barn-tiden jag tycker bäst om. Svår nöt.
Jag älskade när Ville var en liten klutt. Det var mamma-Ville-tid, eftersom jag ammade. Men. Nu när Ville förstår mer och mer. När han kan skratta åt någonting jag gör. När han kan leka tittut på riktigt och garva häcken av sig till att man jagar honom... det är grejer det.
Fast jag kommer nog alltid tycka att de första 8 månaderna var de "bästa". Men det är av ego-skäl. För att han då var "beroende" av mig genom amningen. Det var så magiskt att lära sig vara mamma. Nu när han är ett år strax, så är jag ju bara mamma, inte nymamma. Förstår ni? Ja det blev kanske luddigt det här. Haha

Det är en bergochdalbana, men jag har alltid älskat karuseller! (Dock blivit mer farträdd de senaste åren, men det ser jag bara som vuxen-poäng. haha)

Sen tänkte jag på en till sak. Man kan bara bli den bästa mamman för sitt eget barn. Så länge jag tar hand om mitt barn och gör saker och ting utifrån att han ska må bra, så är jag den bästa mamman för mitt barn.
Det finns en mamma jag tänker på, som inte tror att hon är den bästa mamman till sitt barn. Jag vill vända ut och in på mig själv för att få henne att förstå att hon verkligen är det. Hon ser inte det nu, men hon kommer att göra det...
Det finns liksom ingen mall som alla stöps i. Alla barn är olika och då är ju alla mammor olika också.
Inte alla mammor vill vara hemma mer än "nödvändigt" med sitt barn. Och det är okej. Det är så okej så du anar inte.
Så länge man älskar... Och det, min käre vän, det gör du. Det är därför du tror att du går sönder.

Den som uppfann depressioner, stick och häng dig.

     
Hur mycket tror ni hamnar i munnen?



Vår lilla hacker...


Busted! Hehe


Men lika glad för det.. =)