Marie

Andra dagen på pluggandet. Igår gick jättebra och det verkar idag också göra. Jag måste ha riktiga riktlinjer för vad jag ska göra, när jag ska göra det. Igår hade jag lätt kunnat sitta mer än 8 timmar. 2 timmar för varje ämne, det är inte mycket det, så jag tror helt klart på att jag kommer att ha att göra va 7-8 timmar per dag. Precis som det var tänkt.
Men eftersom jag inte vill att Ville ska gå så långa dagar på dagis, blir det nog att jag kommer att plugga ca 6 timmar per dag och sen lägga till ett par timmar antingen på kvällarna eller på helgen.

Jag tror att 8:30-15:00 blir bra, eller va tror ni? För dagis alltså. Känns helt okej. Och skulle det visa sig att det inte funkar, att jag behöver mer tid, då ändrar vi och han får gå längre dagar.
Jag kan inte hjälpa det, men för mig känns det som ett nederlag om han ska behöva gå långa dagar på förskolan. Det är inte så, jag vet, men i hjärtat känns det ändå som att "vad är så viktigt att jag låter honom gå långa dagar på dagis istället för att vara hemma med mig?". Och jag vet att det ÄR viktigt att jag får tiden till att plugga, det är inte rationellt att tänka såhär. Men, hjärtat säger så..
Imorrn ska vi till förskolan och hälsa på. Kolla vad de tycker att man behöver och t ex vilka blöjor de helst ser att man köper. Up&Go eller Comfort Fit. Finns fördelar och nackdelar med båda två.

Har skickat in för framkallning av bilder. Ca 730 bilder blev det för 2009. Eh? Inte normalt. ;)
Då får man tänka på att vi redan har framkallat ca 600 bilder för 2008. Haha.. Jaja.. Det blir roligt sen att ha många bilder framkallade. Tar ju med bilder på hans kompisar o så också. Inte bara 730 bilder på lilla skrutt. Även om 98% är på honom förstås... hehe

En förbannat tråkig sak har hänt. En fin människa är borta. Och antagligen var det inte ens meningen? Det kan bara inte ha varit meningen... =/ Det får vi aldrig veta.
En stund efter att jag fått veta det satte jag mig ned och tänkte. Jag tänkte på hennes barn och på hennes barnbarn. Jag tänkte på Ville. Hur nära han är vissa människor.
Jag tänkte på mig och min farmor, hur nära vi var. Är det hälsosamt att vara SÅ nära? Jag kan ju fortf. bryta ihop när jag tänker för länge på farmor.
Det är en gräns jag har satt, jag får inte tänka länge på henne. Inte för djupt.
Att vara så nära gynnar en förstås i livet, men hur klarar man av sorgen sen? För att man måste, det är svaret.
Jag hoppas att de hittar något sätt att gå vidare efter det här. Hennes familj. Barn. Barnbarn. Man. Föräldrar. Att som förälder behöva begrava sitt barn... det känns ofattbart... Det är inte naturligt. Det strider emot alla naturens lagar och regler.
Hur som helst, hon var en fin människa. Mycket kärlek runtom henne. Och jag kommer för alltid att tänka på lilla Kevin som aldrig mer kommer att få uppleva det fantastiska i att träffa sin älskade farmor. (Han är i samma ålder som Ville, så parallellen är lätt att dra.)
Vila i frid, Camilla.