Marie

Ibland kan jag känna att jag får nästan panikkänslor över det här med genustänk. Idag när vi var påväg till förskolan så sa Ville "Jag är en kille!". Jaaa.. det är han.. men jag får panik över att han "redan" vet det och att det redan, för honom, är skillnad på tjejer och killar. Det gick dessutom förbi en flicka på typ 10 år, med långt hår och typiska "tjejkläder". Om det sa han "det var en flicka!". Åh. Suck. Det är SÅ djupt rotat i samhället att flickor och pojkar (nu pratar jag om barn alltså) ser ut på ett visst sätt så fastän min son bara är 2½ år gammal, vet han redan skillnaden. FAST han har en mamma som ändå försöker mycket med det här. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag än försöker, känns det som ibland, för det blir ändå vad alla andra puckon runtom anser.

Läste en blogg där sonen på typ 3 år fått sin första klänning. Han var så stolt över den och hade den till förskolan. Undrar hur reaktionerna där blev. För inte kan väl en pojke på 3 år ha klänning på sig? Nej, det går väl inte för sig... Då är han väl bög? Eller så vill föräldrarna egentligen ha en dotter? Ja, så måste det vara. Suck.

Men det är bra fantastiskt att ett flickebarn får ha på sig precis vad hon vill och leka med vad hon vill, utan att vara flata? Utan att föräldrarna egentligen ville ha en son?

Jag kommer på mig själv med att tänka "Hm, hade han inte en lila eller rosa tröja på sig igår, kanske blir det too much om han har sån färg idag igen..." Och jag hatar det. Jag hatar att jag tänker så ens litegrann. Till slut kommer jag ju på mig själv och inser att "Wtf, som att det spelar roll?" Inte fan tänker föräldrar till en flicka så.. "Hade hon inte en blå tröja på sig igår?" Nej, precis, för det är okej. Det är helt i sin ordning att tjejer har på sig blått. Men killar får inte ha tjejfärger. Eller klänningar. Bara så ni vet. För så är det.

Och ni som verkligen tror att jag vill ha en dotter istället, ni känner mig inte. At all. Jag är den första att erkänna att jag alltid tänkt att jag ska ha en dotter och samtidigt som jag ville ha pojke som första barn (vilket jag också fick), så har jag alltid tänkt att jag vill ha en dotter NÅNgång. Men se på fan... Det går att ändra sig. Jag vill inte ha en dotter, jag vill ha ett barn. Jag kunde faktiskt inte bry mig mindre om vad det blir för kön nästa gång. Det absolut enda jag kan tänka på när det gäller skillnaden, är att om jag får en dotter så är det förmodligen större chans att kunna följa framtida eventuella graviditeter då eventuella barnbarn ska anlända. Men det är allt. DET, mina vänner, är befriande. Dessutom går det prima att som farmor vara lika närvarande också. Allt handlar om vilja. Jag vet själv, eftersom jag var väldigt nära min egen farmor.

Jag kan nästan känna att jag blir lite upprörd över den ignorans som finns i samhället, angående det här. För det NI tycker, det påverkar ju MITT barn. Däremot behöver det inte ALLS göra nån skillnad för ERT barn, att JAG tycker såhär. Det är sjukt. Jag hoppas ju att man gör skillnad såklart... Man måste liksom börja från grunden. Inget förändras av bara ett generationsbyte. Men förhoppningsvis, när Ville får egna barnbarn, är barn bara barn, inte kön. Förhoppningsvis bemöts de inte utefter sitt kön, utan får vara precis det de är.. barn.

Och jag tycker ändå att om du tror att du har en neutral åsikt "Jamen mitt barn får göra precis som han/hon vill... hon/han väljer kläder själv så.." Så nej. Du är inte neutral. Om du inte aktivt gör något åt detta, så är du inte neutral. Du är inte genusmedveten om du inte agerar. För samhället väljer dina barns kläder. Det är andra som omedvetet har sagt åt ditt barn vilka kläder som är okej för honom/henne. Punkt.