Bra där.
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/manligtkvinnligt/ingen-hjarntvatt_21269.svd
Igen, vet inte hur man gör, så hela adressen läggs ut. Är iaf en länk till en intervju i SvD, med barn som gått i jämställdhets-förskola kan man säga.
Mycket intressant att lärarna reagerade på att killarna var lugna och att flickorna tog för sig. Hoppsan! Då helt plötsligt blev flickorna nästan lite jobbiga? Men när killarna tar för sig så är det fullt normalt.
Igen, vet inte hur man gör, så hela adressen läggs ut. Är iaf en länk till en intervju i SvD, med barn som gått i jämställdhets-förskola kan man säga.
Mycket intressant att lärarna reagerade på att killarna var lugna och att flickorna tog för sig. Hoppsan! Då helt plötsligt blev flickorna nästan lite jobbiga? Men när killarna tar för sig så är det fullt normalt.
Vi uppfostrar vårt barn som ett barn, inte som en pojke.
Mina ögon stirrar och det blir blankt i huvudet. Vet ni när? När någon säger att den inte "vill" ha en pojke som barn. Hur tänker man då? Tänker man då att alla pojkar har samma beteende och personlighet bara för att de är pojkar? (som om inte beteende reflekteras av hur föräldrarna är liksom... doh)
Eller tänker man att man vill uppfostra små prinsessor? (yeah, prinsessa-beteendet är ju veeerkligen nåt att sträva efter. "jag sitter här och väntar på att någon gör mitt liv bra, så slipper jag". doh)
Jag blir så.. letar efter rätt ord.. chockad. Ja, chockad. Över att någon kan säga så? Inte "jag skulle nog allt vilja ha en flicka om jag fick välja" nej, utan "jag vill inte ha en pojke". (?) Man får önska, absolut, men att önska bort, det är en annan sak.
Förstår såna människor verkligen inte att det finns nåt att jobba emot här? Ser de inte själva att de uttalar precis det här jag och så många flera pratar om? Att pojkar anses vara på ett visst sätt (skulle de biologiskt sett vara sådär "jobbiga" som de här människorna verkar tro?). Jag förstår verkligen inte att de här människorna inte förstår att de puttar sina barn in i vad som anses vara okej, normen. "Jag vill ha en flicka för de är såhär". Är de?
suck.
Här skulle jag som då har en pojke kunna bli stött och tänka att "varför tror ni att ni är bättre som har flickor?", men det blir jag inte. Jag blir ledsen för deras skull istället, för jag vet sanningen. Och det är att det verkligen inte spelar någon roll mellan könen om man inte puttar in dem i normen. Överhuvudtaget. Detta gör att jag har ett övertag och kan luta mig tillbaka lyckligt samtidigt som jag säger "jag hoppas att jag får ett till barn någon gång". Underbart.
Jag fick t.o.m. en fråga häromveckan från en som ÄR medveten, om jag tror att mitt barn kramas mindre än hennes barn bara för att mitt barn är en pojke. Och där ser man hur djupt rotat det är i människan att kramar är för flickor, för att det är mjukt. (Ville kramas minst lika mycket som den flickan, bara inte med alla runtomkring. Plus att vi som föräldrar kramats/pussats med honom minst lika mycket som den flickans föräldrar, men man kan inte forma sitt barn till exakta saker, de har fortf. egna personligheter och uppenbarligen är vårt barn sån som kramas med bara de han känner/tycker om) Det var just det att frågan ens kom upp, av en genusmedveten person.. Det är tråkigt hur djupt rotat det sitter...
Busunge
Spelar Kalle Kunskap
Eller tänker man att man vill uppfostra små prinsessor? (yeah, prinsessa-beteendet är ju veeerkligen nåt att sträva efter. "jag sitter här och väntar på att någon gör mitt liv bra, så slipper jag". doh)
Jag blir så.. letar efter rätt ord.. chockad. Ja, chockad. Över att någon kan säga så? Inte "jag skulle nog allt vilja ha en flicka om jag fick välja" nej, utan "jag vill inte ha en pojke". (?) Man får önska, absolut, men att önska bort, det är en annan sak.
Förstår såna människor verkligen inte att det finns nåt att jobba emot här? Ser de inte själva att de uttalar precis det här jag och så många flera pratar om? Att pojkar anses vara på ett visst sätt (skulle de biologiskt sett vara sådär "jobbiga" som de här människorna verkar tro?). Jag förstår verkligen inte att de här människorna inte förstår att de puttar sina barn in i vad som anses vara okej, normen. "Jag vill ha en flicka för de är såhär". Är de?
suck.
Här skulle jag som då har en pojke kunna bli stött och tänka att "varför tror ni att ni är bättre som har flickor?", men det blir jag inte. Jag blir ledsen för deras skull istället, för jag vet sanningen. Och det är att det verkligen inte spelar någon roll mellan könen om man inte puttar in dem i normen. Överhuvudtaget. Detta gör att jag har ett övertag och kan luta mig tillbaka lyckligt samtidigt som jag säger "jag hoppas att jag får ett till barn någon gång". Underbart.
Jag fick t.o.m. en fråga häromveckan från en som ÄR medveten, om jag tror att mitt barn kramas mindre än hennes barn bara för att mitt barn är en pojke. Och där ser man hur djupt rotat det är i människan att kramar är för flickor, för att det är mjukt. (Ville kramas minst lika mycket som den flickan, bara inte med alla runtomkring. Plus att vi som föräldrar kramats/pussats med honom minst lika mycket som den flickans föräldrar, men man kan inte forma sitt barn till exakta saker, de har fortf. egna personligheter och uppenbarligen är vårt barn sån som kramas med bara de han känner/tycker om) Det var just det att frågan ens kom upp, av en genusmedveten person.. Det är tråkigt hur djupt rotat det sitter...
Busunge
Spelar Kalle Kunskap
Ni påverkar. Men det gör jag också.
Här sitter jag och läser om.. hör och häpna.. Teknik. Och det är dessutom rätt intressant! Nu handlar det om genusaspekter. Om manlig teknik och kvinnlig teknik. Jojo, för det är skillnad gott folk, det må ni tro. Ni ska inte tro att en kvinna klarar av att konstruera och bygga saker inte.. nej nej.. Låt männen sköta det, så kan väl vi kvinnor kanske hålla oss till att på sin höjd byta en glödlampa. Aight?
Småsaker man inte tänker på.. som att en förskollärare ringer efter vaktmästaren när glödlampan ska bytas. Tar det sån tid från lärarrollen eller vad är det frågan om? Kan det inte vara så att det faktiskt _ tillhör_ lärarrollen att visa ungarna att vem som helst kan byta en jäkla glödlampa?
Jag är själv i startgroparna med att upptäcka de här små enkla sakerna man kan göra för att uppmuntra barn att våga, så jag dömer inte de förskollärarna som ringer efter vaktmästaren när en glödlampa behöver bytas, det är inte vad jag är ute efter. Jag är ute efter att visa på hur en sånhär liten sak säger åt våra barn att "när något tekniskt behöver fixas, då är det en pojke som ska göra det. punkt." Jag själv är svindålig på tekniska prylar, såväl elektroniska som ikea-möbler liksom. Men jag ska tänka mig för hädanefter. Mina ögon har öppnats en liten bit till. Det är häftigt.
En annan sak som jag gärna vill ta upp, är det här förbaskade tjatet om att man vill göra om könen. Att man skulle vilja göra flickor till pojkar och pojkar till flickor. Vad folk inte vill förstå, är att det självfallet handlar om att uppmuntra de egenskaper hos barnet som omvärlden _inte_ uppmuntrar hos det barnet. Som jag har skrivit förut, så påverkar NI mitt barn. NI som inte vill att mitt barn ska få alla möjligheter. Hårt att påstå, men ack så sant. Iaf, i och med att många i samhället arbetar för att bemöta mitt barn utefter hans kön, dvs. kalla honom för tuff, räkna med att han ska resa sig när han faller, inte gråta, inte leka med dockor som övar honom i att visa kärlek och omvårdnad .. and so on .. så måste ju balansen skapas nånstans. Och det är det jag försöker med. Om jag väljer att inte bemöta honom utefter hans kön och att inte påpeka eller ens skoja om skillnader i könen (det tar många år innan barn börjar förstå ironi), då kanske någon slags balans kan börja skapas.
Det betyder dock inte att han inte får klättra i träd, springa snabbt, leka med bilar, spela fotboll eller vad som helst som någon kan anse vara "pojkigt". Förutom att leka med vapen. Det kommer aldrig in ett leksaksvapen i det här hemmet. Och jag vill heller inte att han ska kunna "leka" med det någonannanstans heller. Det finns ingen anledning. Varför ska man låtsas göra illa varandra?
Vattenpistol på sin höjd, men det har vi valt att kalla för vattenpump och jag ser hellre att de är byggda på något annat sätt än just ett vapen.
Han kommer att påverkas av andra, han gör det redan på förskolan och i andra situationer. Så ni som är oroliga över att han ska växa upp och bli bög (som att det ens vore något att oroa sig över liksom) för att han här hemma kommer att få leka med dockor, ha på sig tunika och leggings, ha rosa saker/kläder, laga mat och städa, måla naglarna och göra pärlhalsband, ni kan ta det lugnt... Han kommer att påverkas av er. Men min förhoppning är att han kommer att ha självkänsla nog att stå emot er och era kommentarer.
Kärleksfull, mjuk, snäll, omtänksam, smart, rolig, kreativ, busig. Och många många fler.
Småsaker man inte tänker på.. som att en förskollärare ringer efter vaktmästaren när glödlampan ska bytas. Tar det sån tid från lärarrollen eller vad är det frågan om? Kan det inte vara så att det faktiskt _ tillhör_ lärarrollen att visa ungarna att vem som helst kan byta en jäkla glödlampa?
Jag är själv i startgroparna med att upptäcka de här små enkla sakerna man kan göra för att uppmuntra barn att våga, så jag dömer inte de förskollärarna som ringer efter vaktmästaren när en glödlampa behöver bytas, det är inte vad jag är ute efter. Jag är ute efter att visa på hur en sånhär liten sak säger åt våra barn att "när något tekniskt behöver fixas, då är det en pojke som ska göra det. punkt." Jag själv är svindålig på tekniska prylar, såväl elektroniska som ikea-möbler liksom. Men jag ska tänka mig för hädanefter. Mina ögon har öppnats en liten bit till. Det är häftigt.
En annan sak som jag gärna vill ta upp, är det här förbaskade tjatet om att man vill göra om könen. Att man skulle vilja göra flickor till pojkar och pojkar till flickor. Vad folk inte vill förstå, är att det självfallet handlar om att uppmuntra de egenskaper hos barnet som omvärlden _inte_ uppmuntrar hos det barnet. Som jag har skrivit förut, så påverkar NI mitt barn. NI som inte vill att mitt barn ska få alla möjligheter. Hårt att påstå, men ack så sant. Iaf, i och med att många i samhället arbetar för att bemöta mitt barn utefter hans kön, dvs. kalla honom för tuff, räkna med att han ska resa sig när han faller, inte gråta, inte leka med dockor som övar honom i att visa kärlek och omvårdnad .. and so on .. så måste ju balansen skapas nånstans. Och det är det jag försöker med. Om jag väljer att inte bemöta honom utefter hans kön och att inte påpeka eller ens skoja om skillnader i könen (det tar många år innan barn börjar förstå ironi), då kanske någon slags balans kan börja skapas.
Det betyder dock inte att han inte får klättra i träd, springa snabbt, leka med bilar, spela fotboll eller vad som helst som någon kan anse vara "pojkigt". Förutom att leka med vapen. Det kommer aldrig in ett leksaksvapen i det här hemmet. Och jag vill heller inte att han ska kunna "leka" med det någonannanstans heller. Det finns ingen anledning. Varför ska man låtsas göra illa varandra?
Vattenpistol på sin höjd, men det har vi valt att kalla för vattenpump och jag ser hellre att de är byggda på något annat sätt än just ett vapen.
Han kommer att påverkas av andra, han gör det redan på förskolan och i andra situationer. Så ni som är oroliga över att han ska växa upp och bli bög (som att det ens vore något att oroa sig över liksom) för att han här hemma kommer att få leka med dockor, ha på sig tunika och leggings, ha rosa saker/kläder, laga mat och städa, måla naglarna och göra pärlhalsband, ni kan ta det lugnt... Han kommer att påverkas av er. Men min förhoppning är att han kommer att ha självkänsla nog att stå emot er och era kommentarer.
Kärleksfull, mjuk, snäll, omtänksam, smart, rolig, kreativ, busig. Och många många fler.
