Marie

Här sitter jag och läser om.. hör och häpna.. Teknik. Och det är dessutom rätt intressant! Nu handlar det om genusaspekter. Om manlig teknik och kvinnlig teknik. Jojo, för det är skillnad gott folk, det må ni tro. Ni ska inte tro att en kvinna klarar av att konstruera och bygga saker inte.. nej nej.. Låt männen sköta det, så kan väl vi kvinnor kanske hålla oss till att på sin höjd byta en glödlampa. Aight?

Småsaker man inte tänker på.. som att en förskollärare ringer efter vaktmästaren när glödlampan ska bytas. Tar det sån tid från lärarrollen eller vad är det frågan om? Kan det inte vara så att det faktiskt  _ tillhör_  lärarrollen att visa ungarna att vem som helst kan byta en jäkla glödlampa?

Jag är själv i startgroparna med att upptäcka de här små enkla sakerna man kan göra för att uppmuntra barn att våga, så jag dömer inte de förskollärarna som ringer efter vaktmästaren när en glödlampa behöver bytas, det är inte vad jag är ute efter. Jag är ute efter att visa på hur en sånhär liten sak säger åt våra barn att "när något tekniskt behöver fixas, då är det en pojke som ska göra det. punkt." Jag själv är svindålig på tekniska prylar, såväl elektroniska som ikea-möbler liksom. Men jag ska tänka mig för hädanefter. Mina ögon har öppnats en liten bit till. Det är häftigt.

En annan sak som jag gärna vill ta upp, är det här förbaskade tjatet om att man vill göra om könen. Att man skulle vilja göra flickor till pojkar och pojkar till flickor. Vad folk inte vill förstå, är att det självfallet handlar om att uppmuntra de egenskaper hos barnet som omvärlden  _inte_  uppmuntrar hos det barnet. Som jag har skrivit förut, så påverkar NI mitt barn. NI som inte vill att mitt barn ska få alla möjligheter. Hårt att påstå, men ack så sant. Iaf, i och med att många i samhället arbetar för att bemöta mitt barn utefter hans kön, dvs. kalla honom för tuff, räkna med att han ska resa sig när han faller, inte gråta, inte leka med dockor som övar honom i att visa kärlek och omvårdnad .. and so on .. så måste ju balansen skapas nånstans. Och det är det jag försöker med. Om jag väljer att inte bemöta honom utefter hans kön och att inte påpeka eller ens skoja om skillnader i könen (det tar många år innan barn börjar förstå ironi), då kanske någon slags balans kan börja skapas.

Det betyder dock inte att han inte får klättra i träd, springa snabbt, leka med bilar, spela fotboll eller vad som helst som någon kan anse vara "pojkigt". Förutom att leka med vapen. Det kommer aldrig in ett leksaksvapen i det här hemmet. Och jag vill heller inte att han ska kunna "leka" med det någonannanstans heller. Det finns ingen anledning. Varför ska man låtsas göra illa varandra?
Vattenpistol på sin höjd, men det har vi valt att kalla för vattenpump och jag ser hellre att de är byggda på något annat sätt än just ett vapen.

Han kommer att påverkas av andra, han gör det redan på förskolan och i andra situationer. Så ni som är oroliga över att han ska växa upp och bli bög (som att det ens vore något att oroa sig över liksom) för att han här hemma kommer att få leka med dockor, ha på sig tunika och leggings, ha rosa saker/kläder, laga mat och städa, måla naglarna och göra pärlhalsband, ni kan ta det lugnt... Han kommer att påverkas av er. Men min förhoppning är att han kommer att ha självkänsla nog att stå emot er och era kommentarer.

     
Kärleksfull, mjuk, snäll, omtänksam, smart, rolig, kreativ, busig. Och många många fler.