Marie

Ville är ju förstås inte riktigt medveten om vad död innebär, men, jag känner ändå att han börjar förstå mer och mer att vi faktiskt inte kommer att se hans farfar något mer. Idag när vi pratade om det så reagerade han starkare än han gjort innan, för då har han mest pratat om att han tror att farfar är o åker flygplan (han pratar ofta om att han själv åkte flygplan till Turkiet). Han gnällde liksom till och sa nåt om att han vill se farfar. När vi åker till hans farmor så säger han ju att vi ska till farmor och farfar och då förklarar jag ju igen hur det ligger till, att farfar inte längre bor där osv osv. Ja, som sagt.. en lite starkare reaktion än förut kom idag, så jag tror att han blir mer och mer medveten om att farfar är borta.

En del kanske tycker att man inte ska använda ordet "död" för en 3-åring, men jag tycker tvärtom.. Varför linda in det i ett annat ord? Det gör ju bara ordet "död" till något konstigt. Och nåt mer naturligt än det ordet finns väl knappast inte. Vi pratar ju om det som något fint, att vi kan tänka på farfar och va rolig farfar var osv osv, så jag känner inte att just ordet klingar illa när det används i ett fint sammanhang. Likadant tycker jag att det är viktigt att prata om varför inte farfar är där när vi hälsar på. Jag vill inte göra honom förvirrad där han inte förstår varför farfar aldrig är där liksom..

Finns inga enkla medel att förklara nåt sånt här för en snart 3-åring, men jag känner ändå att det här är ett naturligt sätt vi har valt och det känns rätt. Jag vill ju inte att hans farfar ska falla i glömska hos honom, jag vill att vi ska kunna prata om honom, men att han då ändå ska förstå att vi inte kommer att träffa farfar mer.

Vila i frid finaste Kalle. <3