Marie

Man försöker att le och skratta, men hur lätt är det... Jag vill bara gråta.
Jag trodde aldrig på läkarna ens från början. Känner igen det här alltför väl.
Jag tycker inte de ska säga NÅNting om de inte vet utgången. Säg bara, vi försöker.
Säg inget mer. Säg inte "vi är hoppfulla" "som det ser ut idag kommer hon va frisk snart"
Det ger en bara förhoppningar. Säg bara, vi försöker, vi gör allt vi kan.
Jag förstår ju vart det här leder. Men jag vill inte förstå.

Ska till stugorna i helgen med hela gänget. Nästan hela gänget. Det känns sådär just nu.
Skulle hellre stanna hemma. Jag är inte På, som man säger.
Men jag var På. Så det är inte för att jag är gravid, för det var jag igår med. Äsch.

Ska strax gå iväg till jobbet. Börjar tidigare idag. Få undan varor. Idag börjar jag nog med mitt
ansvarsområde, kundordrarna. Ska bli kul att få ett eget. Tillhöra på riktigt.
Fick en jättebra löneförhöjning häromdan också. Som börjar gälla 1:a januari.
Fick mest pålagt av alla på jobbet, för chefen (hon som precis slutat som vår chef) sa att
jag jobbar så bra att jag inte ska ligga långt efter de andra som jobbat i 10-20 år.
Det tackar vi för.

För övrigt mår jag fortf. bra i graviditeten. Inget illamående. Just waitin´...