Landet
Inga hugg i sidan alls på 3 dagar nu! Och jag är helt övertygad om att det är för att jag inte jobbat. Inte lyfter och håller på. Mmmm.
Då var det valborg. Ojoj vilka minnen det finns från denna dag. Sundbyholm.. nattbad..häxblandningar. Haha. Det ska bli spännande och se hur jag själv kommer att agera när mina barn vill ut och "träffa folk" på t ex valborg när de är 14 år gamla. Kommer jag lita på dem, eller kommer jag anta att de gör som sin mor gjorde när hon var i den åldern? ;) Det gick ju alltid bra iof. Vi var ett bra gäng som aldrig gjorde något värre än drack lite häxblandning som vi tagit hemifrån i smyg. Droger och skit fanns liksom inte i vår tankegång. Och det får man ju vara väldigt tacksam för. Idag känns det på nåt sätt som att det är lättare och vanligare med sånt där. Eller så har jag fel. Kanske var lika vanligt då, bara att vi inte var intresserade av det helt enkelt.
Och vi kom ju alltid hem och höll alltid ihop. Det är nog nyckeln.. att hålla ihop.. Tänk va mycket den här världen kan ställa till med för en ensam tjej eller kille. Så, det får bli bottomline att säga till mina barn; håll _alltid_ ihop! Vad ni än gör, håll _alltid_ ihop!
Det kan förstås hända saker då med, men det minimerar åtminstone risken.
Sen tror jag faktiskt på att all den där skiten minimerades för att vi var uppväxta på landet. Vi hade inte riktigt kommit in i den där hårda världen än. Vad vi visste så kunde man vara ute hela natten ensam om man så ville.. för det var ju i området vi växte upp. Vad skulle kunna hända? Nu vet man att det är fel. Allt kan hända, var som helst. Men det kändes verkligen inte så när vi var små. Fan. Jag vill att mina barn ska växa upp på landet. Inte behöva äntra den hårda världen innan de måste. Cykla ned till sjön på 10 min. Springa i skogen och leta blommor. Smyga sig in i hagen och rida på den snälla hästen som alltid går där. Ha en stor bakgård som de kan spela krocket eller badminton på.
Och samtidigt, som jag vill allt det där, så känner jag att jag blir mer och mer en "stadsmänniska" som nöjer sig med radhus för att trädgården är mindre att sköta om. För att allt är enklare när man behöver få tag i saker att handla. Eller för att det kommer vara enklare när barnen vill börja med idrott och bara kan ta bussen om vi inte kan skjutsa den dagen.
Hur ska jag ha det egentligen?
Fast när allt kommer omkring, hur mycket "enklare" det än är att bo i stan, så finns mitt hjärta på landet. I den lilla lilla skolan som inte vet något hemskt.
Då var det valborg. Ojoj vilka minnen det finns från denna dag. Sundbyholm.. nattbad..häxblandningar. Haha. Det ska bli spännande och se hur jag själv kommer att agera när mina barn vill ut och "träffa folk" på t ex valborg när de är 14 år gamla. Kommer jag lita på dem, eller kommer jag anta att de gör som sin mor gjorde när hon var i den åldern? ;) Det gick ju alltid bra iof. Vi var ett bra gäng som aldrig gjorde något värre än drack lite häxblandning som vi tagit hemifrån i smyg. Droger och skit fanns liksom inte i vår tankegång. Och det får man ju vara väldigt tacksam för. Idag känns det på nåt sätt som att det är lättare och vanligare med sånt där. Eller så har jag fel. Kanske var lika vanligt då, bara att vi inte var intresserade av det helt enkelt.
Och vi kom ju alltid hem och höll alltid ihop. Det är nog nyckeln.. att hålla ihop.. Tänk va mycket den här världen kan ställa till med för en ensam tjej eller kille. Så, det får bli bottomline att säga till mina barn; håll _alltid_ ihop! Vad ni än gör, håll _alltid_ ihop!
Det kan förstås hända saker då med, men det minimerar åtminstone risken.
Sen tror jag faktiskt på att all den där skiten minimerades för att vi var uppväxta på landet. Vi hade inte riktigt kommit in i den där hårda världen än. Vad vi visste så kunde man vara ute hela natten ensam om man så ville.. för det var ju i området vi växte upp. Vad skulle kunna hända? Nu vet man att det är fel. Allt kan hända, var som helst. Men det kändes verkligen inte så när vi var små. Fan. Jag vill att mina barn ska växa upp på landet. Inte behöva äntra den hårda världen innan de måste. Cykla ned till sjön på 10 min. Springa i skogen och leta blommor. Smyga sig in i hagen och rida på den snälla hästen som alltid går där. Ha en stor bakgård som de kan spela krocket eller badminton på.
Och samtidigt, som jag vill allt det där, så känner jag att jag blir mer och mer en "stadsmänniska" som nöjer sig med radhus för att trädgården är mindre att sköta om. För att allt är enklare när man behöver få tag i saker att handla. Eller för att det kommer vara enklare när barnen vill börja med idrott och bara kan ta bussen om vi inte kan skjutsa den dagen.
Hur ska jag ha det egentligen?
Fast när allt kommer omkring, hur mycket "enklare" det än är att bo i stan, så finns mitt hjärta på landet. I den lilla lilla skolan som inte vet något hemskt.
Kommentarer
Trackback
