Marie

Har tänkt på hur lyckligt lottade vi är egentligen som får barn när vi vill ha det. Hur många människor finns det inte som antingen har svårt att få barn, eller aldrig kan få biologiska barn. För mig har det alltid bara varit självklart, när jag är redo så blir jag med barn. Så blev det också. Men varför var det en självklarhet? Kanske för att man aldrig skulle våga (på riktigt) tänka tanken att man inte kan... Jag började bli frustrerad redan efter 4 månader när jag inte hade blivit med barn. Men nu när man sätter allt i ett annat perspektiv så förstår jag ju att jag var väldigt orimlig i mina frustrationer. 7 månader som det tog, det är så normalt det kan bli. Hur kunde jag bli otålig redan efter 4 månader? Vad gav mig den rätten?
När det finns människor som har försökt i 5 år och ännu inte lyckats... Man måste få ha de känslor och tankar man själv har, utan att det är fel. Men jag kan ändå idag känna att jag nästan borde ha skämts lite, som började bli ledsen och otålig efter 4 månader.
Det är så förbaskat häftigt hur kroppen fungerar och jag är så tacksam över att det inte är nåt fel på min. Eller Kristians.
För nåns är det ju alltid "fel" på. Och den "nån" kunde lika gärna ha varit någon utav oss två.

Lyckligt lottade, helt enkelt.