Marie

Känslorna svämmar över ibland. Känslorna inför dagis-starten. Visst förstod jag att det skulle kännas lite jobbigt, men såhär hade jag aldrig trott. Det är som en panik som griper tag i mig och bara växer när jag inser att jag inte kan göra ett skit åt det här. Han kommer gå på förskolan, så är det. Och han behöver det, t o m. Men samtidigt skriker något inom mig att han bara behöver mig. Och sin pappa förstås, men nu är det ju jag som är mammaledig så då blir det att jag refererar bara till mig själv.

Jag, precis som Ville, är nu nöjd med att lunka hemma. Mysa och träffa lite andra barn då och då. Han har ju ännu inte kommit till det stadiet då han leker med andra barn, men det kommer ju. Och jag förstår ju att han kommer behöva förskolan, han kommer att behöva leka med andra barn. Men oh my god om vi bara kunde ha ett par miljoner på banken så han kunde börja förskolan när vi märker att han behöver det, inte när han bara måste det för vår skull.

Det brister för mig när jag tänker mer ingående på det här. OM han inte kommer känna sig trygg där, hur i helvete ska vi då kunna lämna honom.
Och mamma, tack, det hjälper enormt att veta att om det inte funkar helt med förskolan så kommer han kanske kunna vara hos dig ibland.
Jag bara hoppas att han blir en riktig dagis-kille som jublar varje morgon över att få komma dit och leka med alla de andra barnen.

Jag ska verkligen njuta av den här sista tiden som mammaledig med honom. Har försökt ta tillvara på varje sekund det här året och det är jag nu i efterhand så himla nöjd över. Det har gått så fort, men samtidigt vet jag att jag inte kunde ha gjort det på nåt annat sätt. Tiden går, vare sig jag vill eller inte. Viktigaste är att inte bara låta tiden gå till spillo.

Min älskade älskade unge... Jag hoppas det kommer flyta på toppen i januari. Bara vi kommer över inskolningen och kommer in i ekorrhjulet med lämna-jobba-hämta-vara.

Hur kunde de här känslorna bli så stora? Har jag gjort dem större genom att bara tänka på dem?
Men samtidigt, hur ska jag inte kunna tänka på det här... det är så stort. Jag måste tänka på dem, måste känna dem.

Jag får försöka chilla. Jag kan inte göra nåt åt det här. Förskola it is. Och det närmar sig med stormsteg.


Total lycka.